Intervjuer 2016: Rene Summer

Rene Summer centrerad

Vi har frågat personerna i vår expertgrupp vilka råd de vill ge till politiker och medborgare för att Sverige ska bli bäst på digitalisering. Rene Summer, avdelningschef för government and industry relations på Ericsson, utvecklar här sina tankar om vad staten kan göra för att riva hinder och skapa incitament för en digital transformation av näringslivet.

Making the most of National Digital Strategies

Today, we are all witnesses to what may be a unique event in human history – the emergence of a new type of techno-economic structure based on ICT. However, we are still far from being able to conceive every key implication of this digital transformation.

This is precisely why, in the midst of the ongoing transformation, only a few businesses have so far been able to identify and/or act on the salient digital opportunities. The broader collective of businesses have at best been lagging in their response to digitization. In the year 2016 in Sweden, it is striking that while almost 80 percent of business leaders see digitization as an opportunity, about 50 percent do not see a need to adapt their current business strategy, while 40 percent say their company does not even have an appropriate digital strategy in place.

We have seen examples in the past of long-established, leading global players going to the grave because their reactions to digitization were too slow, too little and too late. Luckily, for the majority of businesses there is still time to re-organize and adapt to the new economic realities of this emerging techno-economic paradigm, which Ericsson refers to as the Networked Society.

Many challenges associated with the ability of private companies to transform for the digital era have very little to do with public policy. Ultimately, making sound business decisions is best left to private actors, and as the market for advisory services related to competitive digital strategies is flourishing (example 1, example 2 and etc ), business leaders’ ignorance can be hardly invoked as a realistic reason why many companies are still lagging behind. Maybe business leaders’ doubts about going digital are “legit” and justify this slow response. But any disagreement among business leaders occurs within the prerogative of governance of private enterprise.

So what about policy makers? Should they play a role in digital transformation – if not in the context of individual businesses, then in the digitization of entire industries? For me the answer is clearly yes, and primarily because of three key reasons:

1. Removing barriers for business to do things right – working within the existing paradigm

Policy makers can make sure that effective competition prevails in service and product markets, thereby ensuring that competitive forces exert sufficient policing over businesses, and compelling business leaders to respond to new market opportunities and threats. By ensuring effective competition, policy makers can help eradicate business complacency and encourage businesses not to hold on to non-productive activities, which can decrease these businesses’ response time to new digital opportunities.

Policy makers’ involvement here is confined to the liberalization of markets and protection of competition through competition law. By focusing on increased efficiency within the existing paradigm, digital technologies can deliver incremental improvements in companies’ primary activities within an established value chain. However, even if such improvements yield economic results, they are not transformative in nature.

2. Removing barriers for business to do the right things – working outside the existing paradigm

Policy makers can go still further and allow creative destruction to run its full course by removing barriers for challengers seeking to transform industries. This involves reforming sector-specific regulatory frameworks and removing barriers to digitization. However, this is a very challenging position for policy makers to take, since such reforms come with great political risk. This was already recognized in medieval times by Machiavelli:

“…there is nothing more difficult to execute, nor more dubious of success, nor more dangerous to administer than to introduce a new system of things, for he who introduces it has all those who profit from the old system as his enemies…”[1]

This is the reason why some scholars are talking about the need for Digital Machiavellians and strong political leadership that can navigate through short-sighted conflicts that aim only to maintain the status quo and thereby prevent entire societies from benefiting from long-term transformative gains. I am not suggesting here that policy makers should ignore the social implications of transformative changes – absolutely not. Debate and policies concerned with the next safety net are an essential part of a progressive but transformative digital policy agenda. But at the same, policy makers should avoid the traps of short-term protectionism. If gains are to be harvested from transformational changes, policy makers need to allow for structural change that to some extent destroys old ways but similarly enables new ways of creating economic value, jobs and competitiveness.

This also means that policy makers should look beyond the incremental, short-term benefits of digital technologies and empower businesses and entrepreneurs to use both existing and new capabilities to reconfigure businesses. The policy objective is to stimulate broad and deep diffusion of ICT across non-ICT sectors to drive productivity, adoption and spill-overs.

3. Creating incentives for business to do the right things – working outside the existing paradigm.

Is there such a thing as an Entrepreneurial State? Or are neo-liberals right in stating that the government that governs least is the best form of government? Putting the intellectual debate aside and looking at what governments in advanced economies are actually doing, it is rather obvious that a hands-off approach is not the preferred option, regardless of political conviction.

In the OECD Digital Economy 2015 Outlook, virtually all leading nations were actively involved in providing incentives to businesses through R&D programmes, VC investment schemes, FDI promotion and ICT export promotion. In addition, several nations are working to create new incentives for digitizing industries such as National IoT Strategies, and there are also initiatives at EU level and many more elsewhere. All in all, the aim of these interventions is to create incentives for business to develop new capabilities in strategically significant areas (surprisingly ICT and digital pop up frequently in these programmes – I bet this is not a conspiracy) and to increase the competitiveness of nations by developing complementary capabilities such as high-skill labor, thereby attracting even more private investment, and stimulating job and business Creation.

In my view, the question is not whether the state should create incentives in strategically important areas, but rather how the state can ensure that the outcomes from various policy initiatives are cooperatively maximized. Here, I would like to highlight one important risk – that of systemic failure.

In a dependency situation like digital transformation – where many stakeholders are interrelated and co-dependent to various degrees – a lack of holism, alignment and inter-connectedness between supply-side policies (related to ICT inventions and innovations) and demand-side policies (related to diffusion and adoption of ICT across non-ICT sectors) will result in systemic failures. This can result in a national response to digitization that is too slow, too little and too late – yet another Kodak moment?

This is why I believe that the nations that will benefit the most from digital transformation are those able to navigate through the complex policy environment while ensuring that overarching objectives across different policy domains are well aligned and reinforce the progressive objectives of a national digital strategy.

[1] Niccolò Machiavelli, The Prince, Dover Publications, New York, 1992.

Intervjuer 2016: Paulina Modlitba Söderlund

Foto: Anna Gerdén

Foto: Anna Gerdén

Under 2016 har regeringen gett Digitaliseringskommissionen i uppdrag att arbeta med kunskapsuppbyggnad om digitaliseringens effekter på samhället och individen. Till vår hjälp har vi en grupp med experter som bidrar med sina insikter. Under våren kommer vi att fråga var och en av dem vilka råd de vill ge till politiker och medborgare för att Sverige ska bli bäst på digitalisering.

Först ut att svara är Paulina Modlitba Söderlund, som är konsult inom digital marknadsföring och strategi.

Vad är ditt råd till människor i Sverige – vad är viktigast att känna till när det gäller digitaliseringen?

Att man som medborgare har möjlighet att påverka mer än man kanske tror genom att t.ex. tycka till om Digitaliseringskommissionens olika förslag. Digitaliseringskommissionen lägger då och då ut delar av sina delbetänkanden eller rapporter och tar emot feedback och synpunkter.

Vilket är ditt råd till den som är yrkesverksam?

Tre saker:

1) Förbered dig på att alla jobb som primärt är produktivitetsorienterade kommer automatiseras. För oss människor kommer nya jobb att skapas som passar våra egenskaper styrkor bättre. Dessa jobb fokuserar på saker som omvårdnad, kreativitet, personlig utveckling, konst och mycket mer.

2) Arbetsmarknaden kommer inte erbjuda fasta tjänster i samma utsträckning i framtiden, utan vi kommer se en betydligt starkare frilanskultur (”gig economy”) utvecklas.

3) Vi lever allt längre och kommer dessutom inte kunna/behöva gå i pension vid 65 års ålder vilket kommer driva på utvecklingen av multipla karriärer. Vi kommer med andra ord att behöva vara mer flexibla och kreativa i vår kunskapsinhämtning och skola om oss fler gånger under vår yrkesverksamma tid i livet. Livslångt lärande i dess rätta bemärkelse, med andra ord.

Vilket råd skulle du ge till en organisationsledare som ska ta sig an digitaliseringen av verksamheten?

Att digitalisera fullt ut, och inte tro att det kan göras halvdant med enstaka nedslag såsom en workshop eller hackathon, eller genom att anställa enstaka digitala personer. En fullskalig digitalisering kräver oftast att större förändringar görs i både organisation och affärsmodell. Se till att rekrytera digitalt kompetenta personer till roller med mandat att genomföra förändringar. Inte sällan krävs också att personer som inte har en självklar roll i den nya digitala organisationen byts ut. Allt måste inte ske över en natt, men jag tror ändå att det är oerhört viktigt att man som ledare har en tydlig strategi för hur transformationen ska se ut och gå till, och inte att förglömma: hur den ska fortskrida. Digital transformation är en ständigt pågående process.

Vilken fråga är viktigast för politiken att lösa för att Sverige ska vara bra digitalisering?

Att få alla med på digitaliseringståget. Om inte detta prioriteras riskerar digitaliseringen och teknisk kompetens att bli en klassfråga där bland annat äldre, utlandsfödda, funktionshindrade och kvinnor hamnar utanför och därmed inte är med och påverkar i samma utsträckning. Det skapas en slags digital underklass. Digitaliseringen är en demokratifråga, med andra ord.

Vilken digitaliseringsfråga skulle du själv helst ställa och svara på?

Den fråga jag tog upp tidigare: ”Hur får vi med alla i samhället i digitaliseringen?” Mitt svar är: genom att digitaliseringen ses som en demokratisk fråga och en mänsklig rättighet att ha tillgång till internet och digitala tjänster. Här spelar så klart offentlig sektor en oerhört viktigt roll, men även enskilda företag som också de måste ha tillgänglighet som en ledstjärna när de utvecklar sina tjänster. Det är häpnadsväckande hur dåliga både myndigheter, organisationer och företag är på att tillgängliggöra sitt innehåll och sina tjänster för alla. Tillgänglig design är ofta design som passar alla användare bättre; därför att en som designer många gånger behöva tänka ett varv extra på utförandet. Kolla t.ex. in

Digitaliseringskommissionens arbete under 2016

Kunskapsuppbyggnad inom fem teman under 2016

Sverige befinner sig i en samhällsutveckling som drivs av digitaliseringen. Industrisamhället övergår till ett digitalt samhälle där vad vi gör, hur vi gör och vad som går att göra snabbt förändras. Det gör att digitaliseringen trans­formerar samhällets viktigaste delar – tillväxt, och hållbarhet, välfärd och jämlikhet, trygghet och demokrati. Kunskap om och förståelse för utvecklingens möjligheter, effekter och utmaningar är nödvändigt för att innovativt använda digitaliseringen på bästa sätt för ett hållbart samhälle.

Under 2016 har Digitaliseringskommissionen regeringens uppdrag att arbeta med kunskapsuppbyggnad om digitaliseringens effekter på samhället och individen. Utgångspunkten är att sammanställa kunskap och analys som identifierar nytta, värde och utmaningar i dag och i framtiden.

Kunskapsuppbyggnaden kommer att ske inom följande temaområden:

  • digital analytics
  • det sociala kontraktet
  • vuxnas livslånga lärande
  • hållbart klimat och incitament för hållbarhet
  • bilder av det digitala samhället – scenarios

Ett antal artiklar kommer att tas fram inom respektive tema av olika författare. Artiklarna kommer att publiceras digitalt på webben under 2016 i Digitaliseringskommissionen rapportserie och blir ett underlag för slutbetänkandet som presenteras mot slutet av året. Syftet med temarapporterna är att:

  • fördjupa kunskapen om utvecklingen och vilka faktorer och aspekter som har eller kommer att få betydelse (kunskapsuppbyggande)
  • bidra till förståelse för/vara tankeväckande kring digitaliseringens påverkan på individ och samhället och de möjligheter och utmaningar som utvecklingen innebär (främjande)
  • bidra till innovativa eller nya lösningar på de identifierade utmaningarna (utvecklingsinriktat)
  • utgöra underlag för Digitaliseringskommissionens analyser och rekommendationer i slutbetänkandet som lämnas till regeringen i december 2016 (policydrivande)


Samsyn kring digitaliseringens utmaningar

tabell på tre utredningar

Det är inte bara Digitaliseringskommissionen som under hösten undersökt digitaliseringens möjligheter och utmaningar. Analysgruppen Arbetet i framtiden, en av tre analysgrupper som tillsattes av framtidsminister Kristina Persson, kom för några dagar sedan med sin första delrapport, som utgår från hur arbetsmarknaden förändras i och med digitaliseringen. Även Svenskt Näringsliv publicerade i veckan en rapport av Mårten Blix, doktor i nationalekonomi och f d sekreterare i Framtidskommissionen: The economy and digitalization – opportunities and challenges.

Det finns, som syns i tabellen ovan, en betydande samsyn mellan initiativen, både vad gäller vilka problem som måste lösas och hur lösningarna kan se ut. Arbetet i framtiden har ett något snävare perspektiv och tar därför bara upp utmaningar relaterade till just arbetsmarknaden, men det är ändå talande att analyserna är så pass lika.

Alla ser hur arbetsmarknaden förändras, med automatisering av vissa jobb och risker för ökade klyftor mellan dem vars kompetens kompletterar datorerna och dem som kan ersättas av datorer. De förra blir mer produktiva i och med digitaliseringen och kan få högre löner, medan de senare blir mer utsatta på arbetsmarknaden och riskerar att pressa lönerna neråt. Lösningen ligger framförallt i ökad kompetens och kontinuerlig kompetensförstärkning under hela livet. Tiden när man utbildade sig till något i ungdomen och sedan klarade sig med samma kunskaper genom hela yrkeslivet är förbi. Arbetet i framtiden skissar på en modell för hur kompetensutvecklingen framöver ska organiseras och finansieras som ligger väl i linje med idéer från övriga rapporter.

Såväl Digitaliseringskommissionen som Mårten Blix ser hur delnings- och nyttjandeekonomin innebär stora möjligheter men också vissa utmaningar. Regelverken måste vara anpassade för den nya digitala ekonomin, för att vi ska kunna skapa nya jobb och tjänster som ersätter dem som försvinner. Båda två tar också upp behovet av att anpassa trygghetssystemen för den nya arbetsmarknaden, med fler egenföretagare och tillfälligt anställda. Digitaliseringskommissionen har tidigare pekat på hur de svenska systemen för trygghet i förändring förenklat historiska strukturrationaliseringar, det är av vikt att motsvarande system fungerar i den transformation vi nu är inne i. Detta hänger också ihop med frågan om livslångt lärande, den största tryggheten för individen på arbetsmarknaden är ofta att ha tillräckligt hög egen kompetens. Blix tar också upp lägre skatt på arbete som en dellösning, vilket Digitaliseringskommissionen gjorde i sitt förra delbetänkande med förslaget på skattereduktion för digital kompetensutveckling i hemmet.

Mårten Blix ser det största orosmomentet i den nuvarande utvecklingen om politikerna väljer att bara ”muddle through”, hanka sig fram utan att proaktivt ta tag i utmaningar och problem. Han pekar på att riskerna då blir stora för både jobben och för ökade klyftor. Eftersom samsynen kring såväl problem som lösningar är så pass stor hoppas vi att den risken inte blir verklighet utan ser fram emot verkliga reformer och nytänkande under 2016.